Skepticism

Skepticism är en filosofisk inriktning som betvivlar att "absolut säkerställda" påståenden existerar.

Den växte förmodligen fram som en reaktion mot demagoger och präster som hittade på historier som gav dem makt, sex, inkomster och/eller kulturell status.

For it is not the Roman clergy only, that pretends the kingdom of God to be of this world, and thereby to have a power therein, distinct from that of the civil state.

Hobbes 1651 - Leviathan 4.47 (English Works vol.03, Molesworth, Bohn 1839, s.700).

En extrem skeptiker skulle hävda att kunskap inte existerar. Den skulle sedan avlida inom en vecka, till exempel på grund av att den inte har druckit.

Den skulle inte ha tagit in kunskapen att vatten är viktigt för vår överlevnad.

En extrem skeptiker kallas pyrrhonist (eller Pyrrhoniker) efter Pyrrho (omkring 300BCE). Den kan försöka rättfärdiga sin filosofi i ord, men kan omöjligt göra detta i det verkliga livet:

When a cur /mad dog/ rushed at him and terrified him, he answered his critic that it was not easy entirely to strip oneself of human weakness; but one should strive with all one's might against facts, by deeds if possible, and if not, in word.

Diogenes Laertius (c:a 200-250 CE) - Lives of Eminent Philosophers vol.02 (Hicks, Loeb Class. Lib. #185, Heinemann 1925, s.479).

Inte skeptisk grundsats

En pyrrhonist som påstår att kunskap inte existerar begår ett logiskt misstag eftersom den hävdar att kunskap om denna icke-existens faktiskt existerar.

Platons Sokrates begick ett sådant logiskt misstag när han berömde sig själv:

I am wiser than this man; it is likely that neither of us knows anything worthwhile, but he thinks he knows something when he does not, whereas when I do not know, neither do I think I know.

Platon - Apology, 21d.

En mildare och realistisk form av skepticism utvecklades vid Platons Akademi under Carneades (c:a 214–129 BCE), eller möjligtvis redan under Arcesilaus (c:a 316-240 BCE).

De hävdade att vissa påståenden är mer sannolika än andra [Sextus, Cicero].

Detta är en mycket viktig epistemologiskt tes, eftersom den innebär att vissa påståenden kan vara så sannolika att de är "mycket trovärdiga", alltså det som vi i vardagligt tal kallar för "sanna".

Den är viktig eftersom den ger en beskrivning av termen "sann", och genom detta av "kunskap", som inte grundas på osannolika resonemang.

Inom balanserad eller mildrad skepticism, som också kallas akademisk från Platons akademi, hävdas att våra uppfattningar ytterst skapas från perception. Från dessa premisser kan vi genom resonemang skapa mycket sannolika, det vill säga trovärdiga uppfattningar.

… probability is the very guide of life

Butler 1736 - Analogy of Religion, Harper & Brothers (1861), Introduction, s.84.

David Hume förespråkade balanserad skepticism, men inte (vilket alltför ofta påstås) extrem skepticism.

Hume föreslog att mycket sannolika eller trovärdiga påståenden skulle kallas bevis:

Herr Locke delar in alla argument i demonstrativa och sannolika. Med detta synsätt måste vi konstatera att det endast är sannolikt att alla människor måste dö, eller att solen kommer att gå upp i morgon.

För att bättre anpassa vårt språk till vardaglig användning bör vi i stället dela in argument i demonstrationer, bevis och sannolikheter. Med bevis avses sådana argument från erfarenheten som inte lämnar något utrymme för tvekan eller invändning.

Hume 1777 - Undersökning / Enquiry, intro sektion 6.

Humes gränsdragning leder till problem och jag använder därför frasen "mycket sannolikt argument" och inte "bevis".

Det som vi upplever som kunskap är alltså "mycket sannolika" argument, skapade genom resonemang från premisser som ytterst blivit kända genom perception. Detta uttrycktes tydligt redan av Aristoteles:

Thus the states /of understanding/ neither belong in us in a determinate form, nor come about from other states that are more cognitive; but they come about from perception.

Aristoteles - Posterior Analytics 2, §19, 100a10.

Balanserad skepticism utgör den filosofiska grunden för empirism och vetenskaplig metodik.

Empiricism is the thesis that there is no a priori metaphysical knowledge and all concepts are derived from experience.
Empiricism therefore entails that there is no knowledge unless there is empirical knowledge.

Priest 2007 - The British Empiricists 2Ed, s.5.

the view that /.../ all rationally acceptable beliefs or propositions are justifiable or knowable only through experience.

Encycl. Britannica 2009 - Empiricism

En empirist hävdar alltså att trovärdiga argument endast kan skapas genom resonemang som ytterst baseras på perception.

Empiriska slutsatser skapas alltså genom perception eller genom resonemang där premisserna baseras på perception eller på slutsatser från tidigare resonemang som ytterst bygger på perception.

All true sciences are the result of experiences which have passed through our senses.

Leonardo da Vinci (före 1519) - Note in Trattato della Pittura, Vatican Library (Codex Urbinas 1270), 33r [Hendrix].

Inte empirisk grundsats

Den empiriska grundtesen innehåller en liknande ologisk åsikt som den hos extrema skeptiker. Den hävdar att alla argument ytterst ska baseras på perception för att vara trovärdiga.

Men det är omöjligt att verifiera "alla" argument, tesen kan endast tillämpas på de som redan är kända och härledda.

Tesen har dock inte blivit falsifierad på ett trovärdigt sätt och den har riktat mänsklighetens fokus mot observerad verklighet som har lett till enorma kunskapsmässiga, ekonomiska och sociala framsteg.

Empirism vs. balanserad skepticism

Uppfattningarna inom empirism och balanserad skepticism är mycket likartade.

Den huvudsakliga skillnaden är att empirikern förnekar existens av "absolut säkerställd" eller a priori kunskap, medan den balanserade skeptikern omfattar den logiskt mer attraktiva inställningen att förbli passiv i frågan.

Min uppfattning är att en empiriker förnekar trovärdighet hos en talare som hävdar ett grundläggande argument som varken är verifierat eller som överensstämmer med tidigare verifierade argument.

Om ett a priori argument skulle bli trovärdigt verifierat skulle det bli accepterat som empiriskt. Skillnaden mellan de två inriktningarna är därför i praktiken ganska liten.

Problemet är dock att ett försök till att påvisa existensen av ett sådant argument inte kan hänvisa till observationer. Alltså kan, om den empiriska grundsatsen är korrekt, de inte hänvisa till någonting.

Empirism utan spårbar verifiering blir förvirrad

På samma sätt som när overifierade påståenden sprids idag, motiverat med att "det finns många olika former av kunskap", kan ett godtyckligt yttrande hävdas vara empiriskt.

Innan vetenskaplig metodik blev brett accepterad fanns empiriker som betedde sig som det vi idag kallar för relativister:

But the word Empiric is now more odious than ever being confounded with that of Charletan, or Quack, and applied to persons who practise Physic at random, without a proper Education, or understanding any thing of the Principles of the Art. See Charletan.

Chambers 1728 - Cyclopaedia, term: EMPIRIC or EMPIRICK.

Empirismens framgång beror alltså inte enbart på påståenden om observerade fenomen.

Sådana har alltid uttalats, till exempel av profeter och bedragare.

Det är kravet på att påståenden om fenomen ska kunna kontrolleras, alltså vetenskaplig metodik, som har skapat de fantastiska mänskliga framsteg som sägs vara baserade på empirism.